Alla världens storheter väger inte upp en vän.
För mig är det viktigaste i denna värld att ha en vän som alltid stöttar mig till hundra procent. Någon som ser till så min vardag är tusen gånger bättre, som säger "du klarar det" när jag som minst tror jag kommer göra det. Den bästa känslan är när ens vän får en själv att sträcka på sig när man gör det enkla som att gå en promenad, går på stan eller är på fest. Han/ hon ger dig så mycket mer självkänsla för du vet att dom uppskattar dig precis så som du är. Jag har lyckan att ha två stycken fantastiska vänner vid min sida och det är just de två som alltid har funnits där, vid min sida oavsett vad vi mött på för med-motgångar. Annie, som jag brukar kalla tvillingen jag aldrig fick, är så lik mig på många plan och vet alltid hur det är jag känner inombords. Hon kan slänga en blick på mig och veta om allt är okej eller om det är helt åt fanders. Den tjejen får mig alltid att skratta oavsett vilket humör jag är på och vi kan sitta i årtionden, prata på om allt mellan himmel och jord och vi känner oss efteråt alltid lättade. Felicia, min raka motsats, är min barndomsvän och även den som känner mig bäst utav alla. Det jag inte vet om mig själv, det vet hon. När vi vill prata, då pratar vi och då är det inte en minut eller två utan då är det i mer än sextio minuter. Hon är den personen som format mig till den jag är idag och hjälpt mig genom gott och ont. Det jag snabbt inser när jag sitter här och skriver är hur lite vi ibland visar uppskattning till de människor som får oss att måbra. Det häftiga med oss tre, är att oavsett hur lång tid det går mellan vi ses, så är vi som tre oskiljbara pusselbitar när vi väl ses.
